Succé i la France!

Arméns musikkår landade igår i Sverige efter några dagars härlig (läs svettig) vistelse i baguettens förlovade land. Vi har deltagit (och sparkat rumpa) i militärmusikfestivalen i den forna OS-staden Albertville.

Men för att börja från början. Man kan väl säga att resan började när vi landade i Genève och sent omsider blev upphämtade av busschauffören Jesus ("But I don't do miracles" som lovade att han skulle ta oss säkert till Albertville inom rimlig tid ("If we don't get attaced by indians..."). Vi mötte också våran guide Maxime som kunde engelska(!) och var vår ständige följeslagare genom festivalen. Vägen dit var fantastiskt vacker och gick längs med en sjö som hade det turkosaste vatten man kan tänka sig. Här kommer vi bada mycket tänkte vi. Men inte, Albertville låg långt från sjön och dessutom skulle det visa sig att det inte fanns tid för badning.

Albertville ligger insprängd i en dal med molnskrapande berg på alla sidor. Staden är inte särskilt stor och överallt syns spår efter vinter-OS 92: tomma arenor och sportanläggningar. Vi kördes först och främst till rådhuset där vi välkomnades av festivalpresidenten. Med dallrande haka hälsade han oss välkommna ("messieurs musiciens et messieurs officiers" var är madamerna?) och bjöd oss på välkomstdrink (coca cola eller alkoholfri öl). Sen drog vi och käkade vår första av många trerätters måltider. Maten var för övrigt mycket god hela tiden. Mycket ost, baguetter, fett, smör och äppelkaka blev det :) Men vegetarianer visste de inte ens vad det var så det tog ett tag innan kårens två vegetarianer fick någon mat.

Efter lunchen inkvarterades värnpliktiga i en internatskola tillsammans med den bulgariska musikkåren. YM och KA förvisades till ett icke luftkonditionerat hotell. Stackare!

Den kvällen hade vi vår första och enda lediga kväll och utnyttjade den till att undersöka stadens centrum och nöjesliv.

Första festivaldagen skulle vi ha en liten parad genom staden och sedan konsert på kvällen med bulgarerna och ukrainarna. Jag var avbytare under paraden och kunde njuta av att se på publikens reaktioner när de såg the Royal Swedish Army band. Vår exercis var överlägsen övriga deltagares. Det gick ett åååhhh! som en susning genom publiken vid det första klackjärnsstampet. Och vi var pampiga! I full paradutstyrsel i över 30 gradig värme svettades kåren fram genom gatorna. Redan utan plym var kåren nästan huvudet längre en medelåskådaren och med plym var vi jättar. Det är inte ofta avbytarna får applåder men här var det många som ville visa sin uppskattning även när kåren redan hade gått förbi.

I konsertsalen på kvällen var det inte mycket svalare om inte t o m varmare än utomhus och man kunde nästan se kåren smälta bort på scenen. Vi var det andra framträdandet och spelade efter bulgarerna. Vi hade alla fått en halvtimmes programtid var men bulgarerna hade redan dragit över med 25 minuter. De spelade mycket, länge och stämde inte särskilt bra så vi var mycket angelägna att visa vad vi gick för. Det var ett blandat program, med svensk folkmusik, largo ur Vivaldis piccolakonsert, den mycket uppskattade franska marchen "Sambre et Meuse" och lite till. Vi avslutade med trumsaluten som extranummer och publiken jublade!
Efter oss var det ukrainarnas tur att äntra scenen. De drog på stort med fyra manliga accapellasångare och mycket utantillmusik.

Dag två var dagen för den första tattooföreställningen i Olympiahallen. Vi som var avbytare kunde smita in och sätta oss i publiken och se lite av showen från läktaren. Deltagare var britter, ukrainare, bulgarer, italienare, fransmän och Armens musikkår. Det var ganska tydligt att ukrainarna sågs som det stora dragplåstret. De såg i alla fall sig själva som störst, bäst och vackrast. Deras show var också stor, de hade sångare, dansare och en massa koreografi. Så fort AMK marcherade in blev det dock tydligt vilka som var publikfavoriterna. Det var så häftigt att titta på AMK och höra puplikens respons runt omkring sig. Några ur den italienska kåren som satt brevid oss reste sig upp efter figget och tryckte våra händer glädjestrålande "complimento, complimento".

Tattoot på finaldagen var fullsatt och man kände hur jublet ökade när vi kom in i hallen. En sån häftig känsla! Vårt fig var så annorlunda mot de andras uppvisningar, vi var i en helt annan liga. Deras föreställningar byggde på show och underhållning, våran byggde på excercis, precision och musikalitet. Efter massbandsfinalen gjorde vi en kupp och marcherade ut framför kårerna istället för bakom. Hela hallen applåderade och jag tror bestämt att jag hörde publiken skrika: "sweden, sweden, sweden!" Vi ägde tattoot!

På kvällen var den stora avslutningsfesten med alla kårerna. Mycket ost och efterrätt! Bulgarerna tog tillfället i akt att spela folkmusik och folk började dansa ringdans. Svenskarna kontrade med skönsång från en KA-kvartett och sedan Arméns musikkårs folkbands första framträdande. Väldigt, väldigt vackert och imponerande. Sergeant Wallgren drog fram säckpipan och spelade även han några låtar och lät sedan oss andra prova om vi ville. Det var inte fullt så vackert och definitivt mycket svårare än man tror.
Festen fortsatte sedan i de värnpliktigas förläggning med biljard och fotbollsspel mot bulgarerna.

Det var med andra ord ganska trötta musiksoldater som kl 06:30 dagen efter packade lastbilen med vår packning och 07:15 drog iväg till den sista baguettfrukosten.

Hej då Alberville! Hej då dricka coca cola i en park! Hej då baguetter, svetttiga uniformer, glada fransmän som inte pratar engelska, bulgarer i bar överkropp.


Musiksoldat Groth